i Thildas huvud

Och ja… jag och Nathalie slogs om fönsterplatsen men självklart vann jag för jag har mer muskler än vad hon har, like a boss. 
”Welcome onboard, this is your captain speaking…”, hörde vi i högtalarna och kollade på varandra med stora och litte smått efterblivna leenden. Nu är vi på väg…

________________________________________________

Vi satt och pratade om allt möjligt så det kändes som att tiden flöööög iväg. När vi landade på Heathrow hade vi ingen aning om vart vi skulle gå så vi följde med strömmen vilket vi faktiskt inte brukar göra annars. Jag och Nathalie är två personer som alltid gör vad vi själva vill och inte bryr oss om vad andra tycker och tänker. Man lever bara en gång, right?

Vi traskade iväg mot bagageuthämtningen. Där fick vi stå ett bra tag eftersom vi har femtioelva väskor med oss. Okej inte riktigt men det krävs ju faktiskt lite packning om man ska flytta. Medan vi står där och stirrar på det rullande bandet och alla väskor som driver förbi ser jag en riktig snygging till kille i ögonvrån. Jag vänder mig om och ser att Louis Tomlinson i bandet One Direction står där och pratar med sin flickvän Eleanor.
– Hey Nattis! Hänger Louis fortfarande ihop med den där bruden? Frågar jag och nickar mot Louis håll.
– Tjaa du Thilda, det ser ut så va? Svarar Nathalie och småskrattar.
Jag fortsätter kolla på honom och märker sedan att han kollar tillbaka mot mig. Han ler. Jag gör en efterbliven min för jag vet inte hur jag ska reagera men jag kollar fort bort och tar en av mina väskor som kommer rullandes på bandet.
– Nathalie, han kollade på mig!, viskar jag desperat.
– Haha du är för rolig. Han tyckte väll du ser konstig ut och jag förstår han mycket väl, retas Nathalie.
– ha ha jättekul, svarar jag och gör en ful grimas mot henne.
Varför flippade vi inte ur och sprang fram till Louis som alla andra skulle göra? Jo så här ligger det till… Tragiskt nog så tyckte jag och Nathalie för något år sen att vi hade blivit lite för gamla för att fangirla så ja, vi bestämde oss helt enkelt för att sluta. Vi är nu trots allt 20 år. Visst, vi älskar självklart One Direction fortfarande och musiken är helt underbar men mer än så är det inte längre.
– Efterblivna apa, kommer du eller? ropar Nathalie som redan börjat gå mot utgången.
– Oj, haha jag kommer! Ska bara… ta…, säger jag och försöker komma på ett smidigt sätt att transportera alla mina 3 stora resväskor samtidigt utan att tappa någon av dem.
Jag märkte att Louis följde mig med blicken medan vi gick mot utgången men jag brydde mig inte så mycket. När jag kom ut stod Nathalie och vinkade som en galning efter en taxi. Hon såg lika knäpp ut som vanligt men det fungerade faktiskt. En taxibil bromsade in bredvid oss och chauffören hjälpte oss att lasta in alla väskor o bilen. Vi berättade för chauffören vart vi skulle och han började köra. Han hade på radion lite lågt och både jag och Nathalie satt tyst och lyssnade på vad radion hade att erbjuda. ”And now, the new single by One Direction…”
– AAAAH, skriker Nathalie och taxichauffören hoppar till.
– Haha take it easy Nattis. Please can you turn up the volume sir, we love this tune! sa jag glatt.
– Haha of course, I guess you two are huge fans, svarar chauffören.
– Yeah kind of, svarar jag lite osäkert och tänkte tillbaka på ögonblicket inne på flygplatsen. Varför kollade Louis så på mig? Kände han igen mig efter alla timmar jag satt utanför deras hotell och studio när de var i Sverige för två år sedan? Eller så kanske jag såg ut som någon han känner? Jaa, så måste det ha varit. Plötsligt bromsade taxibilen in och vi insåg att vi var framme.

– We’re here now girls, säger taxichaffören och hjälper oss att lasta ur våra väskor.
– Thank you so much! Here you go, sa Nathalie och gav han pengar och lite dricks.
Vi tog våra väskor och gick in med dem i trappuppgången. Det såg precis ut som vi hade lämnat det. Jag började gå upp för trapporna vilket kanske inte var så smidigt av mig.
– Eeeh ja, du kan ju göra som du vill men jag tar hissen, sa Nathalie och tryckte på hissknappen.
– Sluuuuuta Nathalie, jag orkar inte! Skrattade jag och satte mig ner i trappan.
Hissen plingade till och vi lastade in alla våra väskor i hissen.
– Tjockis du får inte plats i hissen, skrattade Nathalie och puttade ut mig.
– Haha älskar dig också, men bäst att jag springer i trapporna då så jag blir lika snygg som du, svarade jag och stängde igen hissdörren.

Vi bor på fjärde våningen vilket är den översta. Jag började springa upp för trapporna det snabbaste jag kunde för att hinna före Nathalie. Jag retade henne genom att trycka på hissknappen på varje våning jag passerade för att hissen skulle stanna hela tiden. ”Jag är sååå rolig” tänkte jag för mig själv. Bara en våning nedanför oss råkar jag springa in i någon.
– Aaaj, skrek jag till och kollade upp. Mina ögon spärrades upp och jag blev ganska förvånad faktiskt.
– Ooh, I’m so sorry!, sa killen framför mig.
Det var ingen mindre än Harry Styles.
– It’s okey, bye! Sa jag fort och sprang upp till vår våning där Nathalie redan stod och väntade på att jag skulle komma med nyckeln.
– AAAAAH, skrek jag och öppnade, puttade in Nathalie och alla väskor och slängde igen dörren.
– Haha vad har nu hänt? Frågade Nathalie.
– Jag och Harry freakin’ Styles sprang in i varandra i trappuppgången!! Tänk om det är HÄR de bor?? Småskrek jag och hoppade upp och ner.
Nathalie sa inte något. Hon visste inte vad hon skulle säga, men jag såg att hon hade tusen tankar snurrandes i huvudet för tillfället. Tillslut sa hon;
– HARRY ÄR MIN BITCH!!, och sprang ut ur lägenheten.
Jag började skratta så tårarna rann. Jag hade en känsla av att det är kommer bli grymt!

________________________________________________

Andra kapitlet, done! Gud vad kul det är att skriva novell! :D Se till att kommentera mycket nu också så jag känner motivation att fortsätta.Kraaam!